Krönika: Tallarnas historia i Mälarhöjden

KRÖNIKA. Det är spännande att få frågor om mitt områdes historia. En av dessa frågor handlar om områdets tallar. Vi har en vacker talldunge på det gamla spårvagnsspåret och bakom de stora lådorna för återvinning. Träden var små när jag kom som ny till området på 1960-talet och nu är stammarna högre än de närliggande husen.

I denna vecka har jag fått veta att några kvarter från mitt hus har man fällt en stor tall. Naturligtvis räknades årsringarna och det visade sig att den första lilla plantan började spira på 1730-talet. Vet jag något om hur området såg ut då?

Mitt område tillhörde Brännkyrka socken och prästen i Solberga prästgård brydde sig på 1730-talet inte om att föra kyrkböcker. Mina kvarter hörde till Årsta gård, som ägdes av släkten de Geer. Vem som skötte gården vet vi inte och inte heller vad som odlades och om nuvarande Mälarhöjden användes som betesmarker för får, getter och kor.

Varje gång någon villaägare borrar för bergvärme eller gräver en stenkista för avloppsvattnet från takrännorna går det bra att ta del av områdets historia. Jag bor i kvarteret Sprätthöken och större delen av kvarteret var tidigare en grund sjö. När villorna växte upp som svampar ur jorden fylldes sjön igen med det material som grävdes bort för grunderna och med trasigt porslin och krokiga spikar. I reklamen för min del av Hägersten skildras området lyriskt. Här var det gott om frisk och väldoftande luft på grund av alla resliga tallar.

På 1700-talet kunde det med bra vinst gå att sälja en hög och rak tallstam. Tall var ett hårt träslag och klarade hårt väder mycket bar. Svenska flottan behövde få nya fartyg och tallar var bra mastvirke. Problemet var att det saknades arbetskraft. År 1709 inföll katastrofens sommar. Största delen av den svenska hären fördes bort som fångar efter slaget vid Poltava. Kvar på landsbygden fanns kvinnor, barn och åldringar. För dessa gällde det att skaffa fram mat och bränsle till den öppna härden. De hårda tallarna lämnades åt sitt öde. 

Det var först när freden kom på 1800-talet som tallarna började leva farligt. Stockholm växte och det behövdes bostäder, som skulle ha fönster. Bästa virket för fönsterkarmarna var bräder från tall. Var i Stockholm man sågade snickarvirke av tall vet jag inte, bara att det i mitt område det går att hitta fönsterbågar av tall. Själv har jag några och detta beror på att de äldsta delarna av mitt hus är byggt av rivningsvirke. Hur gammalt detta är vet jag inte och inte i vilka hus allt detta kommer ifrån.

Mitt område tillhörde fram till dess Stockholms stift bildades år 1942 Strängnäs stift. I slutet av 1700-talet utnämndes Jakob Serenius till biskop över detta stift. Han var känd för att ha ett häftigt humör och van att driva igenom sin vilja. Nu var de lata prästernas tidevarv över. Det blev en ordentlig kyrkobokföring i stiftets alla socknar som gällde. Den blev inte perfekt i Brännkyrka de första åren, men det går att spåra var folk bodde. Ungefär samtidigt såldes delar av Årsta gård till Carl Michaels Bellmans svåger. Han hade svårt att få jordbruket att löna sig och tvingades efter ett par år att gå i konkurs. Under denna tid var de större gårdarna i behov av reparationer. 

Taken släppte in regn. Staket och grindar höll på att ruttna bort, inte en enda grind var rödmålad och sjöarna var tomma på fisk efter svältåren. Detta skildrade Carl Michael Bellman på ett dramatiskt sätt i epistel nummer 47. Snart kom ännu ett krig mot Ryssland, som slutade med att Finland blev en del av Ryssland. De svenska soldaterna stupade eller dukade under av fältsjukan. Vem tänkte i detta läge på att bygga om sitt hus och skaffa en ny grind av tall?

Tallarna i området började leva farligt när Olsson & Rosenlund på 1880-taöet köpte Hägerstens gård och började handla med byggnadsmaterial. Företaget hade också ett litet skeppsvarv där det tillverkades segelbåtar. Hur många tallar från området som höggs ner för att användas som master vet jag inte, men det bör ha varit ganska många. Nästa dråpslag mot tallarna kom efter det att vanligt folk hade råd att skaffa sig en telefon. Jag har varit runt i området och kunnat konstatera att telefonstolparna inte visar några tecken på att ruttna bort.

Vad händer nu med tallarna på villatomterna? Det har blivit populärt att skaffa sig ett litet sågverk för hemmabruk och att använda detta efter en trädfällning. Resultatet blir en hög med plankor. Nu riskerar flera tallar att bli nedsågade och får ett nytt liv som trädgårdsmöbler. Det behövs inga kemikalier, trävirket från tallen kan klara ruskväder utan att ruttna.

Som barn lekte jag med tallkottar och för ett par dagar satt en grupp dagisbarn under tallarna och lekte med kottarna. Det finns gott om kottar denna sommar och min förhoppning är att kottarna kommer att räcka till både frön och leksaker.

Text och bild: Carin Önnestam, Mälarhöjden
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här. 

• carin önnestam
• krönika
• tall

• Kommentera