Krönika: Västertorp för 300 år sedan

KRÖNIKA. Idag svävar tunnelbanan högt över betongen i Västertorp. För trehundra år sedan var området ett jordbrukslandskap med sädesfält och betesvallar för några kor och får. Några hundra meter från tunnelbanestationen låg torpet Västertorp och här var torparen skyldig att göra dagsverken på den stora gården Västberga.

De första anteckningarna om Västertorp gjordes av prästen Carl Froman, som har lämnat få spår efter sig i historien. Årstafrun anmärkte spydigt år 1806 i sin dagbok att den nye prästen Erik Bergfalk inte visste hur man skulle umgås med herrskapsfolk. Den konsten hade de båda företrädarna Carl Froman och Carl Molin behärskat. Kyrkböcker var inte Carl Fromans starka sida och det finns mycket klotter i den första husförhörslängden, som varade mellan 1772 och 1882. Här finns inte Västertorp finns med.

I början på 1780-talet flyttade torpare Jan Nilsson med hustru och fyra tonårsbarn från Huddinge till Västertorp. Det var en märklig familj där föräldrarna inte kunde läsa medan tre av fyra barn kunde läsa och redogöra för vad som stod i Luthers lilla katekes. Familjen gick regelbundet på nattvardsförhör I Brännkyrka kyrka. I hushållet fanns drängar och pigor. De flesta kom från närliggande torp och flyttade sedan vidare till Stockholm. Några enstaka pigor lärde sig hur bokstäverna såg ut innan de flyttade vidare till Stockholm.

År 1792 flyttade torparen Jan Nilsson till torpet Orrhem, som också tillhörde Västberga gård. Den nye torparen Anders Andersson kunde både läsa och redogöra för Luthers lilla katekes, vilket inte hans hustru kunde. Nu gled fattigdomen in i socknen. Torpare Andersson besökte fattigauktioner i sockenstugan och la det lägsta budet på artillerikaptenen Johan G. Eklund, hans hustru och deras två år gamle son. Gustav III hade avlidit efter ett attentat på en maskeradbal på Operan i Stockholm och landet styrdes några år senare av storvesiren Reuterholm.

Under åren fram till Gustav IV Adolf blev myndig visade Reuterholm tydligt att gustavianerna måste berövas allt inflytande. Vi vet inte mycket om artillerikaptenen Johan Eklund och det framgår inte vilket regemente han kom ifrån. Kanske hade han hoppats på att kriget mot Ryssland år 1788 skulle innebära framgång och att han skulle bli adlad. Nu efter kriget var han bara en kapten utan inkomst och var beroende av fattigvården i Brännkyrka. Han stannade ett år och flyttade till Stockholm. Vad han gjorde där framgår inte av husförhörslängden.

Två år senare kom kapten Johan Eklund med familj tillbaka till Brännkyrka och fick vara med om en ny fattigauktion. Också denna gång ropades han in av den lägstbjudande, som var torparen på Västertorp. Husförhöret blev kaptenens stora triumf. Både han och hustrun kunde läsa, kände till Luthers lilla katekes och kunde också redogöra för vad kristendomen innebar. Vi vet inte vad som sedan hände. Kaptenen och hans lilla familj fick vara med om sin tredje fattigauktion och denna gång la torparen på torpet Millanberg det lägsta budet och kapten med familj fick flytta. Här aktade sig kaptenen för att glänsa på husfören. Det var inte riskfritt att vara duktigare än sin husbonde.

I november år 1796 blev Gustav IV Adolf myndig och många hoppades på en bättre tid för de gamla gustavianerna. Några skakade på huvudet och var tveksamma om den inbundne tonårspojken skulle klara av att styra landet. Allt förvärrades de två sista åren av 1700-talet. Vintrarna var långa och kalla och nattfrosten kom tidigt på hösten. Skördarna hann inte bärgas innan det blev matbrist. Torparen på Västertorp gick på fattigauktioner och la det lägsta budet på flera hjon. Någon mat fanns inte på torpet och flera hjon avled. Prästen Carl Molin ingrep och några hjon fick flytta från Västertorp till fattigstugan, där de kanske kunde få mer mat.

Det blev en svår start för den unge och oerfarne kungen. Storvesiren hade inte brytt sig om att lära honom hur ett land skall styras och den unge kungen kände dåligt till vad det innebar att vara ordförande för konseljerna. Många stockholmare fick ett dåligt intryck av kungen. Ett undantag var den unga Cajsa Greta Svedbom från Härnösand. Hon var i Stockholm för att inhämta kunskaper för att kunna försörja sig själv. Det hon lärde sig var att sy kvinnomössor av svart taftsilke, läsa men inte tala engelska och att spela cittra. Förhoppningsvis skulle detta hjälpa henne att få en guvernantplats i en förmögen familj. Hon skrev ofta brev hem till sin mamma och tack vare dessa bevarade brev får vi en inblick hur stockholmarna uppfattade kung Gustav IV Adolf.

Cajsa Greta hade goda vänner, som arbetade på Slottet. Tack vare detta fick hon den 1 november 1796 tillsammans med sina vänner sitta vid ett av Slottets fönster och från detta kunna titta på den kungliga processionen över Borggården till Rikssalen. Cajsa Greta tyckte synd om den unge kungen, som hade påtagit sig en svår roll. Senare fick hon höra att det hade varit mycket högtidligt inne i salen. Hertig Karl överlämnade ansvaret för regeringen till den unge kungen.

Båda hade svårt att hålla inne tårarna. Kungen hade hållit ett redigt och bra tal, vilket enligt Cajsa Greta bådade gott för framtiden. Några veckor senare skrev hon hem att hon hört att någon hade försökt mörda kungen genom att hälla gift i hans kaffekopp. Detta tyckte hon var fruktansvärt. Hennes manliga kusiner, som studerade i Uppsala, höll inte med henne. De var övertygade om att den unge kungen skulle dra olycka över landet. Men ännu ett kungamord ville de inte vara med om. En ny kungaätt eller kanske republik som i Nordamerika?

Gustav IV Adolf försökte på alla sätt att knyta kontakt med faderns goda vänner bland gustavianerna. Detta kom att innebära att officerare ingrep. Kapten Eklund skulle tillbaka till Fortifikationen och nu var äntligen hans förödmjukande tillvaro som fattighjon i Brännkyrka över. Några fler spår av kapten Eklund har jag inte hittat.

Text och bild: Carin Önnestam, Mälarhöjden
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här. 

Vill du också bli lokal krönikör på Bättre stadsdel?
mejla: redaktionen@battrestadsdel.se, el sms 0709-449519

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera