Tomas Andersson Wij: “Här vill jag bo resten av mitt liv”

I höst är Tomas Andersson Wij aktuell med ny skiva, ny bok och en liten Sverigeturné. Bättre Stadsdel  fick en pratstund med musikern och textförfattaren som slagit ner sina bopålar i Gröndal.

På din förra skiva finns spåret ”Långa vägen hem”. Där sjunger du om hur du står på balkongen i Gröndal och blickar ut över Bredängs vattentorn, hur du ser husen på Hägerstensåsen och Liljeholmens gamla industrier. En låt som handlar om att komma hem?
– Ja, Gröndal är den plats där jag bor som har väldigt stark hemkänsla. Jag kommer ihåg när jag fått min första lägenhet där och promenerade upp på Grenljusbacken och kände att ”här skulle jag kunna bo resten av mitt liv”. Det var verkligen en känsla av att komma hem. Jag har funderat vad det beror på, men jag tror att det handlar om att det är en slags blandning av den ganska enkla, välplanerade söderförortsmiljön i Fruängen och Sköndal, och innerstaden. Det är en blandning av världarna.

Du är uppvuxen i just Sköndal och Fruängen. Hur minns du de här platserna?
– Fruängen var ingen plats som jag trivdes särskilt bra på när jag var barn. Jag kände mig rätt fel där. Jag kommer ihåg att jag cyklade över till Mälarhöjden och Älvsjö, de här medelklassförorterna med äppelträd och villor, och tyckte att det verkade så mycket finare och trevligare där. Nu när jag kommer till Fruängen så tycker jag att det är fint. Även om allt har blivit ganska slitet. När jag växte upp där var betongen fortfarande vacker.

Efter att du bott några år på Södermalm gjorde en vattenskada att du blev inneboende hos en kompis i Gröndal. Det var under 90-talet. Sedan valde du att komma tillbaka?
– Jag har haft ett gott öga till Gröndal. Mälaren, Trekanten, Vinterviken. Det gröna. Det finns ett lugn men det ligger samtidigt så nära stan. Och så tycker jag om hur hela stadsdelen är planerad. Det var en man, Olle Engqvist, som köpte den här marken och han kände alla de bästa arkitekterna. Han behöll grejer från 70-talet, han behöll hus från början av 1900-talet och så byggde han fina funkishus. Han hade en vision. Han skapade en stadsdel på ett helt harmoniskt sätt. Och det tycker jag gör Gröndal till den absolut finaste närförorten i Stockholm.

Du har ju skildrat söderförorter i tidigare sånger, till exempel Aspudden i ”Tommy och hans mamma”. Hur tror du att din sons uppväxt i söderförorten skiljer sig från den du själv fick?
– Han växer upp i en mycket mer gentrifierad miljö. Det jag gillar med Gröndal är att det är lite som Södermalm för 20 år sedan. Att det är en blandning av människor, den som inte längre finns på Södermalm.  Nu är det bara rika människor som har råd att bo runt Mariatorget. När jag växte upp var det ju en massa alkisgubbar och kulturarbetare och alla möjliga som bodde där. I Gröndal finns fortfarande lite av den där blandningen. Det finns gamla människor, det finns människor som inte har så mycket pengar och det finns människor som har pengar. Jag är glad att han får växa upp i den mixen.

Vilken är din favoritplats i Gröndal?
– En av mina favoritplatser är hamnen. Det finns ett fik där nere på somrarna som heter Cul de Sac och som bara är en husbil. Där kan man sitta och ta en kaffe och titta på inloppet till Stockholm. Det är en väldigt fin plats.

Om du är på balkongen i “Långa vägen hem”, var är du någonstans på nya skivan?
– På nedre botten. Jag har flyttat sen dess, men bor närmare centrum och har inte samma utsikt, men jag har det mysigt.

Förutom det rent fysiska? Var är du någonstans då?
– Den förra skivan ”Romantiken” och låten ”Långa vägen hem” handlade väldigt mycket om en känsla av hemkomst. Den här plattan är präglad av ett uppbrott och de dubbla känslor som finns av ett uppbrott. Både av sorg och skuld och lättnad och hopp. Det mörka och det ljusa.

Din musik har ett visst allvar utan att egentligen vara dyster eller sorglig. Hur tror du att din bakgrund med en uppväxt i kyrkan har präglat den allvarligheten?
– Jag tror att det har präglat mig väldigt mycket. Om man tittar på andra artister och författare som vuxit upp i kyrkan så har de också det här draget. Man har vuxit upp i en miljö som har sagt till en att livet är något stort och vackert och något man ska ta på allvar. Det är viktigt att man gör något bra av det. Att man kämpar för det goda. Man växte upp med ganska stora allvarsord. Men också med en slags känslosamhet som fanns i kyrkan. Sen ligger det kanske i min natur också. Jag blir ju glad när något är på allvar. Jag blir glad av sorgliga låtar. Medan människor som är väldigt upbeat, hurtiga och glada kan göra mig väldigt vemodig.

Det finns inte så många allvarliga artister som är i ropet idag.Vilket hål fyller du i Musiksverige?
– Jag tänker inte på det på det sättet. Jag försöker göra min grej. Vi har olika roller. Håkan Hellström är den som startar upp partyt och jag är den som kommer och sjunger i vargtimman, när ruelsen kommer. Båda behövs.

Förutom den nya skivan ”Mörkrets hastighet” och Tomas stundande turné, med spelningar på Rival i Stockholm den 21 och 22 november, kommer även boken ”Gå rakt fram över husen”. Det är en samling med låttexter från Tomas karriär. ”Gå rakt fram och över husen” är också den första boken i en serie om tre böcker: den första med sångtexter, den andra med Tomas egna intervjuer och den tredje med noter och ackord.

Hur känns det att människor i större utsträckning ska läsa dig och inte bara lyssna på dig?
– Jag tror att de som köper den här boken är sådana som har koll på min musik och som kanske hör melodierna i huvudet och sådär. Men i och med att vi lever i den här digitala världen där människor inte har texthäften på samma sätt så blir boken ett litet komplement.

Var befinner du dig på nästa skiva?
– Förhoppningsvis några trappor upp.

 Tomas Andersson Wij
Bor: Gröndal
Ålder: 42 år
Familj: En son
Karriär: Tomas Andersson Wij har arbetat som journalist, bland annat på Nöjesguiden och Svenska Dagbladet. Han fick sitt stora genombrott som musiker när han medverkade i Melodifestivalen 2007 och gjorde en cover på Carolas vinnarlåt ”Evighet”.
Aktuell: Nya albumet ”Mörkrets hastighet” och med boken ”Gå rakt fram och över husen” som släpps den 28 oktober på Albert Bonniers Förlag. Turné med stopp på Rival 21 och 22 november.

 Text och bild: Beda Dahlberg

Textförfattarens relation till Tomas Andersson Wij: – Jag cyklade ikapp honom på gatan år 2008 och berättade hur mycket jag tyckte om hans version av ”Evighet”. Han tog sig för hjärtat, sa ”tack” och såg ut att verkligen mena det.

• Kommentera