”När jag tränar trapplöpning i Jakobs stege funderar jag över Hjalmar Mehr”

KRÖNIKA. ”I februari år 1906 hände något märkligt i ett stort sommarhus i närheten av Jakobs stege i Mälarhöjden. Varje  morgon samlades en grupp unga män i snödrivorna vid flaggstången och hissade en röd flagga. De  hade alla det gemensamt att de hade flytt från den ryske tsarens skräckvälde. I gruppen fanns bland annat judiska skräddare och folkskollärare från de baltiska staterna.  Ingen visste riktigt hur stor gruppen var och vilka som var med. Det stora flertalet kallade sig något helt annat än vad de egentligen hette.

Det växte fram goda kontakter mellan flyktingarna och arbetarrörelsen. Några arbetare sökte sig till flyktingförläggningen för att beställa en svart kostym. Flyktingarna levde i ett kollektiv. De lagade all mat själva och såg till att huset alltid var städat. När det blev sommar löpte hyreskontraktet ut och gruppen skingrades. Många for vidare till andra länder, några återvände till Ryssland  och ett litet fåtal stannade kvar.

En av dessa var  skräddaren Bernard Meyerwitch.  Efter något år kom hans fästmö och paret gifte sig och  lyckades hitta ett ledigt rum i Vasastaden. Här föddes i januari 1910 sonen Hjalmar.  Det rysk-judiska efternamnet blev för svårt att uttala och förkortades därför till Mehr.

Det var äventyrligt att vara en marxistisk rysk flykting. Det fanns inga bidrag och det gällde att hitta arbeten.  Många gånger tvingades den lilla familjen Mehr bo i ruckel där rinnande vatten var en lyx och stora råttor störde friden på utedassen. I denna miljö växte Hjalmar upp. Han blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten och påpekade ständigt att alla hus, som saknade moderna bekvämligheter, måste rivas. Han kom in i Stockholms stadsfullmäktige och blev 1958 finansborgarråd.

Finansborgarrådet Mehr blev  ansvarig för regleringen av Stockholms innerstad och byggandet av tunnelbanan. De gamla kvarteren måste riva och nya hus med vattentoaletter skulle byggas. Råttorna måste bort från bakgårdarna och ingen husmor skulle vintertid behöva släpa på stinkande fotogen till de osande kaminerna.  Rivandet gjorde att vissa tyckte att Hjalmar Mehr saknade känsla för Stockholms kultur.  

I maj år 1971 hade stockholmarna fått nog. Det var när rivningsvågen nådde Kungsträdgården och de gamla almarna vid tehuset skulle sägas ner med motorsåg  och det mysiga tehuset rivas. Det blev protester och efter flera dagars tumult drogs förslaget tillbaka.  Hjalmar Mehr tvingades lämna sin post som finansborgarråd och utnämndes till landshövding för Stockholms län.

Varje gång jag tränar trapplöpning på de 186 stegen på Jakobs Stege funderar jag över Hjalmar Mehr. Huset, som år 1906 var en flyktingförläggning, är för länge sedan rivet och inga fackföreningsmän kämpar numera uppför  trappan för att beställa en snygg svart kostym till förhandlingar med arbetsgivarna.  Det gällde  år 1906 att vara välklädd när det blev strejk. Tre år senare bröt storstrejken ut.”

Carin Önnestam
Bild: Alex Farnsworth

Källor:
-Ryska posten av Hans Björkegren
-Tidningen Brand
-Stockholms stadsarkiv

• carin önnestam
• krönika

• Kommentera