Krönika: Valborgsmässovägens körsbärsträd knoppar
Åsikter midsommarkransen Publicerad 13:26, 27 april 2018KRÖNIKA. För ett par dagar sedan innan våren kom på allvar traskade jag runt i Midsommarkransen och njöt av knoppande körsbärsträd och den spirande grönskan på bland annat Valborgsmässovägen. I denna del av staden möter det tidiga 1900-talets hantverksbyggda hus den nya tiden med alla sina industriprodukter. Själv valde jag Ericssonstaden, som var tänkt som ett bostadsområde för alla som hade sin arbetsplats i detta stora telefonbolag.
1930-talet brukar skildras som arbetslöshetens årtionde och tiggare, som kom smygande i trappuppgångarna för att knacka på köksdörren och be om slant till mat. Det fanns en motbild, som är mindre känd. Tyskland rustade för krig och köpte varor, som skulle behövas vid det kommande krigsutbrottet. Dit hörde bland annat telefoner och för att klara beställningarna nyanställde Telefonbolaget ingenjörer och arbetare till fabriken vid Telefonplan. Ett tyskt krav var att de nyanställda måste visa att de inte var judar. Det behövdes bostäder för dessa människor och den lediga tomtmarken från fabriken fram till Svandammsplan kom till användning. En av de byggmästare som anlitades var Olle Engqvist.
Olle Engqvist föddes år 1889 i Gävle där hans far var murare. Det blev naturligt att sonen skulle gå i sin fars fotspår och därför lärde han sig i de tidiga tonåren att mura. För att komma vidare i livet behövdes mer än att kunna ett hantverk. Därför började Olle Engqvíst som 18-åring på Brunnsviks folkhögskola. En av lärarna sa senare att ingen trodde att det skulle bli något av Olle. Han försvann helt plötsligt från skolan och då var han ute och vandrade med författaren Karl-Erik Forsslund, som ägde en bergsmansgård inte långt från folkhögskolan. Olle Engqvist kom ut i naturen och en av vandringarna gick till fjällen i Härjedalen. Det den unge muraren nu lärde sig var att natur och bostäder måste flyta samman. Varje arbetare borde få möjlighet att från sina fönster se något av den svenska naturen. Bakgårdarnas smutsiga tristess fick inte upprepas när nya bostadsområden uppfördes.
Året på Brunnsvik betydde också en politisk skolning. Här lärde Olle Engqvist känna skåningen Per-Albin Hansson och några andra män, som sedan skulle få ledande befattningar inom arbetarrörelsen.
Efter tiden i Brunnsvik sökte sig Olle Engqvist till en teknisk skola för att utbilda sig till byggnadsingenjör. Han blev snart en efterfrågad byggmästare. Det fick inte slarvas med detaljerna och helst ville han anställa utbildad personal, vilket inte alltid var det lättaste.
När Olle Engqvist såg tillbaka på sin tid som byggmästare mindes han 1930-talet med glädje. Det växte upp nya stadsdelar i Stockholm och här skulle bostäder och natur mötas. Husen blev smalare än vid sekelskiftet 1900. Solljus måste få komma in i lägenheterna och på vårarna borde fågelkvitter få sila in genom ett öppet köksfönster. Träd av olika slag skulle planteras på de för sin tid breda gatorna. En sådan gata blev Valborgsmässovägen, som drogs fram under år 1938.
Jag strövade fram under körsbärsträd, som ännu inte hade slagit ut. Miljön är sig lik sedan Olle Engqvists dagar. Den enda skillnaden är att huset har blivit bredare på grund av att de har tilläggsisolerats utifrån och några fönster och dörrar är utbytta. Jag vet inte när körsbärsträden planterades, de äldsta kan mycket väl ha kommit på plats under 1940-talet.
På 1930-talet var det populärt att bygga kollektivhus för olika slags människor. Jag vet inte om Olle Aschberg var byggmästare för Rosengården, som uppfördes av Stockholms Stadsmission som seniorboende. På 1970-talet var jag där en gång och hälsade på en frånskild präst. Han var en smula bitter över att hustrun hade övergivit honom och att de aldrig hade skaffat sig några barn. Vi tog en kort promenad i den lilla parken och tittade också in i samlingssalen, som också kunde användas för gudstjänster. Många år senare övertog ett privat vårdbolag verksamheten och nu är huset ombyggt till ett bostadshus. Ytterdörren stod öppen och jag smög mig in och kunde konstatera att den lilla parken med sina fina planteringar fanns kvar.
Jag gick ut på gatan och kom ner till Svandammsplan. Solen sken och det var sommarvarmt. På parkbänkarna satt de äldre och njöt och barnfamiljerna hade picknick på gräsmattorna. Himlen var blå och fylld av fiskmåsarnas parningstjut. Nu fick jag se något märkligt.
Två måsar kom flygande och slog sig ner på toppen av en lyktstolpe. Snabbt efter nedslaget syntes bara en enda mås. Inför en helt ointresserad mänsklig publik hade de parat sig. När allt var över ställde de sig intill varandra och tittade ut över området som om de sökte en lämplig plats för ett rede.
Nu funderar jag på varför stockholmarna går man ur huse för att titta på Kungsträdgårdens blommande körsbärsträd. De planterades år 1998 när Stockholm var EU´s kulturhuvudstad. Det är trångt och svårt att undvika att komma med på en bild från en mobil under detta skimrande blomsterhav. På Valborgsmässovägen är det en helt annan stämning. Det ar en gata med ett sprudlande och lågmält liv utan ivriga fotografer. Föräldrar kommer framvinande på cyklar med släp för barnen, ungdomar glider fram med mobilen för örat och det äldre gänget knattrar med sina gångstavar mot trottoarens stenläggning. Här är arvet från den svenska byggnadskulturen levande på ett helt annat sätt än under Kungsträdgårdens japanska körsbärsträd och bullret från innerstadens busstrafik och gnisslet från spårvägen till Djurgården.
Text och bild: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.
Mest lästa just nu:
Följare 19,5k