Hur lånar regeringen pengar?

EXTERN PARTNER. Privatpersoner går till en bank och ansöker om lån. Staten gör inte så. Staten lånar på kapitalmarknaden, alltså bland stora sparare som pensionsfonder och banker. Riksgälden sköter detta för statens räkning. Målet är att låna stabilt, billigt och på ett sätt som marknaden kan lita på över tid.

Hur själva lånet går till

Riksgälden ordnar auktioner. Tänk dig en ordnad budgivning där priset bestäms av utbud och efterfrågan. De som får lägga bud kallas primärhandlare – det är utvalda banker och värdepappersbolag som har avtal med Riksgälden och som lovar att vara aktiva både när staten ger ut nya lån och när lånen senare handlas vidare. När staten säljer ett nytt lån säger man att den gör en emission. Efter emissionen köps och säljs lånen på andrahandsmarknaden. Det gör marknaden likvid, vilket betyder att det alltid finns köpare och säljare så att handeln flyter på.

Vilka värdepapper staten ger ut

Staten använder främst två typer av värdepapper. Statsskuldväxlar är korta lån på upp till ett år. Statsobligationer är längre lån, ofta två till tio år eller mer. Den ränta staten betalar bestäms i marknaden och påverkas av förväntningar om inflation (hur priserna stiger), kommande styrräntor (den ränta Riksbanken sätter), hur riskfylld statens ekonomi bedöms vara och hur många som vill köpa respektive sälja. Räntorna för olika löptider bildar en avkastningskurva – en kurva som visar hur marknaden tror att ekonomin och räntorna utvecklas framåt.

Det liknar ett vanligt privatlån på flera sätt: någon lånar ut pengar och får ränta i utbyte, lånet har en löptid och kreditvärdighet påverkar priset. Men det finns viktiga skillnader. Staten lånar inte av en enskild bank utan av många investerare på marknaden. Priset sätts i auktioner och i den löpande handeln, inte i ett möte på banken. Staten betalar normalt bara ränta under lånets gång och löser hela beloppet på förfallodagen, medan privatlån ofta amorteras varje månad. Bedömningen av risk görs av många aktörer och speglas i kreditbetyg, inte i en individuell kreditprövning. Och till skillnad från privatlån kan staten välja olika löptider och tidpunkter för att sprida risk och hålla kostnaden nere över tid.

Vem som lånar ut och vem som bestämmer

Pengarna kommer i praktiken från samhällets sparande. De största köparna är pensionsfonder, banker, försäkringsbolag och centralbanker. Vanliga hushåll deltar ofta via räntefonder och börshandlade fonder (ETF:er). Finansdepartementet och Riksgälden bestämmer hur mycket staten ska låna, under hur lång tid och på vilket sätt. Riksbanken sköter penningpolitiken och höjer eller sänker räntan för att hålla inflationen nära målet. Riksbanken kan köpa eller sälja statsobligationer om det behövs för att nå det målet. Statsbudgeten och Riksbankens egna pengar hålls separerade, även om de möts på obligationsmarknaden.

Valuta, syndikering och kreditbetyg

Staten kan också låna i utländsk valuta. Då uppstår valutakursrisk – räntan kan bli dyrare eller billigare när kronan rör sig mot andra valutor. Ibland görs stora affärer via syndikering, vilket betyder att ett konsortium av banker hjälper till att sälja en ny obligation direkt till många investerare vid ett och samma tillfälle. Landets kreditbetyg (till exempel AAA) är en snabb signal om risk och påverkar vilken ränta investerarna kräver. Blir det riktigt stökigt kan IMF, Världsbanken eller Europeiska investeringsbanken bidra med lån för att stabilisera läget.

Exempel på länder med högsta kreditbetyg, AAA: 

• Tyskland
• Danmark
• Nederländerna
• Singapore
• Schweiz

Det statliga skuldankaret

Sverige lärde sig mycket under 1990-talskrisen. Då blev det dyrt att låna stora belopp på kort tid eftersom förtroendet var svagt. Sedan dess har staten spridit ut när lånen förfaller, varit tydlig med sin strategi och minskat risken för överraskningar. I dag finns ett skuldankare – ett riktmärke för hur stor statsskulden bör vara över tid. 

Skuldankaret är en kompass, inte ett hårt tak. Andra länder gör annorlunda. USA har ett politiskt skuldtak som ibland skapar osäkerhet, även om amerikanska statspapper är världens mest handlade och ofta ses som mått på ”riskfri ränta”. Japan visar att hög skuld kan fungera ihop med låg ränta om inhemskt sparande är stort och inflationen låg. Grekland under eurokrisen visade motsatsen: när räntan stiger snabbare än ekonomin växer blir skulden tung. 

Den eviga avvägningen

I grunden är skuldförvaltning en balans mellan risk och kostnad. Kort löptid brukar vara billigare i lugna tider men gör staten känsligare när marknaden skakar. Lång löptid ger stabilitet och lägre risk att behöva låna om mitt i en kris men kan kosta mer om läget förbättras – precis som fallet för privatlån. Valet mellan auktion och syndikering beror på hur stort lånet är, tajmingen och investerarnas intresse. Kreditbetyg påverkar priset här och nu, men förutsägbarhet och trovärdighet över tid väger minst lika tungt.

Denna text är producerad i samarbete med extern partner. Sponsrade inlägg är en del av Bättre stadsdels annonserbjudande. Inläggen produceras av Bättre stadsdels kommersiella avdelning. Om du har frågor kring sponsrade inlägg, hör av dig till annons@battrestadsdel.

• extern partner
• I samarbete med 2

• Kommentera