Krönika: När sårade soldater fördes till ett fältsjukhus i Liljeholmen
Åsikter Publicerad 11:12, 2 juli 2018KRÖNIKA. Sverige är ett märkligt land, som inte har varit inblandat i något krig sedan i början av 1800-talet. Vi vet inte vad det vill säga när bomber regnar över våra städer och när främmande trupper kommer marscherande och plundrar alla matförråd. Fram till slutet av 1940-talet ingick det i skolundervisningen att lära sig förstå vad ett krig betydde för civilbefolkningen. Valda delar av diktsamlingen Fänrik Ståhls sägner fanns med i alla läseböcker. När den försvann hade den funnits med i skolans läseböcker i knappt hundra år. Bilden är från Statens Läsebok för folkskolan och den har gått i arv i min mammas släkt sedan 1880-talet.
Fänrik Ståls Sägners första del kom ut år 1848 och är författad av Johan Ludvig Runeberg. Den andra delen kom ut tolv år senare. Diktsamlingarna översattes till flera olika språk och blev snabbt mycket populära. Den första delen inleddes med hyllningen till Finland i form av dikten ”Vårt land, vårt land, vårt fosterland”.
Kriget 1808 var ett anfallskrig från Rysslands sida. Målsättningen var att erövra Finland. I Finland klagade officerarna på att kung Gustav IV Adolf var ointresserad av landets långa gräns mot öster. Det finns två bevarade och utförliga skildringar om hur detta krig påverkade folket i området omkring Stockholm. Den ena är rapporterna, som landshövding Evert Geotgii skickade till kung Gustav IV Adolf, och den andra är Årstafruns dagbok.
Ryssarna hade förberett kriget i flera år och militären diskuterade vid vilken tidpunkt på året det vore bäst att gå till anfall. Slutligen enades man om att anfalla vintertid. Kriget startade den 21 februari år 1808 vid Kymmene Älv i sydöstra Finland. Målet var att tåga mot Helsingfors och där slå ner allt motstånd. Den finska hären retirerade mot Tavastland och de ryska trupperna mötte inte något motstånd. Den 8 mars låg isen ännu kvar i Finska Viken och de kunde utan motstånd erövra fästningen Svartholm utanför Lovisa.
Det utbröt förvirring i den finska hären. Officerarna visste inte vilka planer den enväldige kungen hade när det gällde fortsättning av kriget. Ingenting gick som de finska trupperna som beräknat och den 8 maj kapitulerade sjöfästningen Sveaborg utanför Helsingfors.
Rädslan i Stockholm blev stor. De allra flesta hade hört tals om hur de ryska trupperna i början av 1700-talet brände ner bruken längs kusten. Något sådant fick inte hända en gång till. Nu måste det bli en mobilisering av Lantvärnet. Landshövding Georgii blev bekymrad. I mars skulle prästerna räkna in alla ogifta ynglingar mellan 18 och 25 år. De skulle ingå i den trupp, som skulle skickas till Finlands försvar. Landshövdingen gjorde sitt bästa att förklara det omöjliga i situationen. Prästerna hade hittat 4483 ynglingar och hälften av dessa var inte friska. Den 7 maj, dagen innan Sveaborg kapitulerade, skrev landshövdingen till kungen att det var omöjligt att få fram soldater till de två bataljoner, som vardera skulle innehålla 600 ynglingar. De blivande soldaterna kom inte till mönstringen. Något bråk vid inskrivningen som I Dalarna blev det inte. De blivande soldaterna saknade kläder och det fanns inget matförråd till dem. Han startade nu en insamling av förnödenheter. Den största gåvan kom från änkefriherrinnan Montgomery, som ägde stora egendomar I Vallentuna och också Västberga gård i Brännkyrka socken. Hon skänkte råg och korn.
Årstafrun följde utskrivningarna med fasa. Sonen Hans Abraham var den 12 april med som åskådare i Liljeholmen när den första utskrivningen i trakten ägde rum. Hemma berättade han för sin mamma vad han hade sett och hon skrev i sin dagbok att dessa ynglingar var krigets slaktoffer.
Årstafrun konstaterade att allting hade blivit dyrare sedan kriget bröt ut. Det obehagliga var att den 25 juli krävdes nya pålagor från säterierna för att bekosta kriget. I augusti hade Stockholms borgerskap en mönstring på Adolf Fredriks torg för att på så sätt förstärka trupperna. I september skrev landshövdingen till kungen och meddelade att han hade farit runt i socknarna och bett om frivilliga gåvor till Lantvärnet. Han hade också startat en klädinsamling till Lantvärnet. Soldaterna saknade byxor, skjortor och strumpor.
Hösten kom och det gick sämre för var dag som gick i kriget mot Ryssland. Många stupade och sårade soldater fördes till ett provisoriskt fältsjukhus i Liljeholmen. Här saknades det mesta och döende soldater låg på smutsig halm direkt på golvet. Stänken var outhärdlig. Några dagar senare kom en man från Liljeholmen med en vädjan från den militära ledningen om att få anlägga en begravningsplats på Årsta Hage för de avlidna soldaterna. Ersättning skulle utgå. Årstafruns make beviljade detta. Den 14 december deltog Årstafrun i invigningen av den lilla kyrkogården där 24 soldater jordfästes.
Kriget rullade obarmhärtigt vidare. Freden slöts i i Fredrikshamn den 17 september 1809 och nu blev Finland ett storfurstendöme i Ryssland. Bitterheten över detta blev mycket stor.
Landshövding Evert Georgii fick aldrig uppleva detta. Han blev 59 år gammal når han i december år 1808 avled. I sin ungdom hade han utbildat sig till jurist och sedan arbetat i hovrätten i Åbo. Här träffade han professor Pehr Gadds dotter. Paret gifte sig och hustrun följde med till Stockholm. Här utnämndes Evert Georgii till landshövding och blev adlad. Vi vet inte speciellt mycket om Landshövdingens kustru. Paret fick flera barn och ett av barnbarnsbarnen var Hjalmar Branting.
Text och bild: Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mer om och av Carin Önnestam här.
Mest lästa:
Följare 19,5k