”Årstafrun var lycklig när hon strövade runt vid Liljeholmens värdshus”
Åsikter Publicerad 10:18, 29 april 2016KRÖNIKA. Tidigt på morgonen ett par gånger i veckan traskar jag längs den stensatta kajen vid Liljeholmens stationshus. Husbåtarna ligger tomma vid kajen och jag söker mig närmare stationshuset. Nu i vårens tid är det inspirerande att se hur det växer och spirar på det gamla järnvägsspåret. I gryningen är det ödsligt på den stensatta kajen och vis stationshuset. Staden sover fortfarande. Då önskar jag att det gick att vrida klockan tillbaka till slutet av 1700-talet. Under morgontimmarna var det då liv och rörelse vid värdshuset, som revs år 1910 för att ersättas av en järnvägsstation i rött tegel.
Arbetet började tidigt på värdshuset vid bron över Årstaviken. Pigorna skulle tända i köksspisen och rummen borde städas. Vissa dagar förvandlades värdshuset till en tingssal och någon gång kom ett resande teatersällskap. Ibland var det bröllop och en gång om året kom prästen från Brännkyrka och höll husförhör. När detta hände måste eventuella fyllespyor på golven vara avtorkade och utedassen fick inte vara stinkande och överfyllda.
Till värdshuset i Liljeholmen hörde en trädgård med tillhörande växthus. Årstafrun färdades ofta i roddbåt till värdshuset, som var en romantisk plats för henne. Hit hade hon kommit den 6 juni år 1775 för att gifta sig med den 20 år äldre ryttmästaren Christian Henrik von Schnell, som ägde Årsta gård i Brännkyrka socken. På vårarna tänkte hon ibland tillbaka bröllopet och på sina barn. I dessa tankar fanns det mycket vemod. Hon hade fått åtta barn och bara den yngste, Hans Abraham, hade överlevt barndomsåren. Sonens besök i drängkammaren för att ta sig ett par stora supar var något som Årstafrun knappast vågade fundera över.
Tisdagen den 27 maj 1794 fick alla starka drängar hjälpa Årstafrun att flytta ner hennes krukväxter från boningshusets soliga övervåning ner till gårdsplanen. Därifrån skulle de forslas till bryggan för att lastas i en stor roddbår. Med i båten fanns sonen Hans Abraham och hjälpfrun Tornberg. I krukorna spirade citronträd och nu skulle trädgårdsmästaren på Liljeholmens värdshus ta hand om dem och i stammarna sätta ”ögon” från ädla citronträd.
På så sätt skulle de hemodlade plantorna börja blomma och Årstafrun hoppades att de ett år senare skulle vara fyllda av små citroner eller pomeranser. Krögarna hade egna brännvinspannor och den sprit de tillverkade hade en otrevlig bismak av finkelolja. Ett sätt att dölja detta var att krydda spriten med beska örter samt saft och skal från pomeranser. Pomeranser från Årsta hade gott rykte och krögaren på Liljeholmens värdshus betalade bra för dem.
Årstafrun var lycklig när hon sommartid fritt fick ströva runt i den lilla trädgården vid Liljeholmens värdshus. Det hände att trädgårdsmästaren tog sig ledigt och följde med henne på en kort promenad i trädgården. Vid enstaka tillfällen plockade han en liten bukett blommor och gav till frun på Årsta.
Årstafrun var noga när det gällde att samla in kärnor från sina citrusträd. Hon höll reda på var i trakten det fanns trädgårdsmästare, som behärskade konsten att okulera små trädplantor. På Jakobsbergs gård nedanför berget Högalid fanns en trädgårdsmästare, som också behärskade denna svåra konst. En dag något år senare fick drängarna på Årsta släpa ner några krukor till roddbåten De skulle till Jakobsberg, där troligtvis trädgårdsmästaren hade andra sorters ”ögon” än citroner och pomeranser.
Det framgår inte av dagboken vilken trädgårdsmästare det var som hade tillgång till ”ögon” från det sällsynta grapefruktträden. På något sätt lyckades Årstafrun med en odling och en enda gång kunde hon skörda en mogen grapefrukt i sina odlingar. Då bjöd hon sin bror på kalas och lät honom omsorgsfullt skära sönder frukten och dela ut smakbitar till gästerna. Det finns inga kommentarer om vad gästerna tyckte om denna sura avslutning på en mäktig middag med både supar och vin till maten.
Växter och trädgården var Årstafruns stora intresse och en tröst när livet blev svart för henne. Hennes 20 år äldre make var inte längre en underbar balkavaljer utan hade förvandlats till en knarrig gubbe, som ofta höll ett vakande öga över sin hustru för att förhindra att hon kurtiserade med yngre män. I den egna och andras trädgårdar glömde hon detta och bara njöt av att se allt som växte.
Det fanns bekymmer på Årsta. Ett var att pigorna köpte brännvin för sin lön och mycket ofta söp de sig berusade. Ett annat var vargarna på Årstaberg. De kunde komma rusande in i fårhagen och gå till attack mot djuren. Det hände mer än en gång att drängar och pigor fick avbryta sina arbeten för att i gemensam flock köra bort de blodtörstiga rovdjuren. En höstnatt vräkte blåsten upp dörren till svinstian och in stormade vargarna och bet ihjäl den stora fargalten.
Vargarna måste utrotas och den sista vargen skjutas. Pälsen skulle kunna bli en bra och varm vinterrock till ryttmästaren. Att skjuta områdets vargar borde bli en bra uppgift för Hans Abraham och hålla honom borta från supandet bland drängarna och flamsandet bland pigorna.
Det är mycket som har ändrats sedan Årstafruns dagar. Trädgården vid Liljeholmens värdshusförsvann gradvis med järnvägens utbyggnad på 1860-talet, Jakobsbergs gård på Södermalm flyttades till Skansen, den sista vargen i området sköts för ungefär hundra år sedan och ingen svensk trädgårdsmästare behärskar idag konsten att okulera små citrusplantor.
Ibland på Liljeholmskajen funderar jag på hur Årstafrun skulle ha reagerat om hon stött på vargkramarna från olika höghusområden. Någon gång glider de runt i fleecetröjor med vargmotiv på ryggen och gör sitt bästa att förklara för andra att vi måste bevara vår vargstam och kanske importera friska valpar från Ryssland eller Finland.
Årstafrun skulle ha uppskattat att med få steg kunna njuta av allt som finns i en välsorterad blomsteraffär. Idag går det att köpa små citronträd, där frukterna hänger i klasar ner från spröda grenar. Tomatplantor skulle ha varit en nyhet. Vad är tomater? Äpplen korsade med apelsiner? Eller är det något helt annat, som har kommit hit från en främmande kontinent?
Carin Önnestam
Tidigare krönikor av Carin Önnestam
Artikel om Carin Önnestam
Carin Önnestams blogg
Mest lästa:
Följare 19,5k